Julen 2016

Julen är stor högtid, det är nog alla överens om, men varför festa vid den här tiden på året? Jaa, vintersolståndet ligger bra till, nu vänder solen och ljuser åter, det är ju en god anledning att fira. Men för de flesta är det nog den konventionella julen som gäller, den som enligt tradition firas till minne av Jesu födelse.Hur många av oss är det som verkligen tänker på den kristna bakgrunden, vi följer bara en tradition, eller hur?

För Kyrkan är det årets näst största högtid, bara påsken är större. För handlare och köpmän är tiden före jul årets absolut mest inkomstbringande tid.
Inom familjen är det eller rättare sagt borde det vara en skön avkopplande tid, tyvärr blir det inte alltid så. Vi har så många måsten, det ska städas och pyntas, massor av mat ska tillagas, gåvor och presenter ska köpas, julkort ska skrivas, kläderna ska ”ses över” och så skall vi samtidigt undgås på ett skönt och avspänt sätt. Jaa, som alla vet & förstår, det här går inte ihop. Vi får göra så gott vi kan.

Begreppet jul finns på de nordiska språken samt finska och estniska. Ordet jul kommer från ett forngermanskt ord vars ursprung är omstritt. Det finns ett germanskt ord från 1000-talet som bevarats i finskan, det skrives numera juhla, och betyder högtid, det finns ett annat forngermanskt ord som skrives jehwla, vi har även det fornnordiska Jól . Hur orden uttalades vet vi naturligtvis inte.
Ordet Ju:l finns även i engelskan det stavas yule, te. Yule log, dvs. en stock för brasan eller en chokladtårta i form av en trästock.

Det äldsta belägget för ordet jul kommer från ett fragment av Codex Ambrosianus, den gotiska kalender som skrevs någon gång på 5-600-talen. Fragmentet beskriver ordet Jiuleis som en period av vintern. I en anglosaxisk kalender från omk. år 730 finns ordet guili, även det som beteckning för vintern.
Det fornnordiska Jól finns första gången i skrift i de Isländska sagorna, i ett hyllningskväde till Harald Hårfager från omkring år 900, där någon sägs ”dricka jul”. ”Isländska sagor (sögur)” är inga sagor i vår betydelse, det är historiska berättelser blandat med sägner om asar, vaner och alver dvs. de fornnordiska gudarna. På isländska heter dessa berättelser muntlig

Tidpunkten för Jesu födelse finns inte angiven i bibel. I Lukasevangeliet framgår att det var under tiden då hedarna vaktade fåren dvs. eftersommaren – hösten. Det var först i mitten på 300-talet som de kristna i Rom började fira Jesu födelse, tidigare hade de ansett det vara otillbörligt och hedniskt att fira ett barns födelse.

Under kejsare Diocletianus dvs. före år 316 var det i Romarriket strängt förbjudet att vara kristen, Lucia dömdes ju år 304 till döden för sin tro. Det var Kejsare Leberius som år 354 fastställde datumet för Jesu födelse till den 25 dec. Att det blev just den 25e berodde troligen på att den dagen var Solguden Dies Natalis Solis Invicti, ”den obesegrade solens födelsedag” dvs. det var vintersolstånd. I Rom firades vid vintersolståndet redan tidigare en fest till guden Saturnus ära, denne härskade i en lycklig tidsålder då inga klasskillnader rådde. Vid Saturnaliefesten bytte herre och slav plats.

Hos oss här i Norden var det Jólablót som firades vid vintersolståndet. Någon gång på 10-11 00-talen tog kyrkan, även här över den redan etablerad högtiden, Jólablót och gjorde den kristen, till ära för Jesu födelse kyrkan förbjöd samtidigt det hedniska firandet.

Vid samma tid började man i England att kalla födelsehögtiden för Cristes mæsse ”Kristi mässa” det blev senare Christmas. I Tyskland kallades högtiden för Wîhe nah ”Vigda natten” detta blev Weihnachten.

Av våra jultraditioner är nog Julgranen den främsta tillsammans med skinka och lutfisk. Skinkan kommer väl numera från fryshusen via stormarknaden, färdigkokt till våra kylskåp, det är bara grillgeringen som vi kanske gör själva. Vi äter över 6 000 000 kg skinka nu till jul. Hushållsgris och slakt hemma är i utdöende, men det finns, bl.a. min dotterson som är ”månskensbonde”, de föder upp, slaktar, styckar och fryser in, saltningen samt ev. rökning gör de inte själva.

Grisens betydelse i folktro och i matkulturen kan vi följa tillbaka till de fornnordiska gudasagorna. Där har vi galtarna Gyllenborste och Særimner. Den senare slaktades varje dag, den tillagades i Valhall till en festmåltid av guda-kocken Andrimner samt serverades till de församlade Einhärjarna (= döda hjältar) av Valkyror. Som måltidsdryck hade de mjöd från geten Heidruns spenar, hon betade i världsträdet Yggdrasils krona.

Vi dödliga får i nutid nöja oss med öl eller den populära Julmusten vars essens, sedan 1910 bara tillverkas av AB Roberts i Örebro, enligt ett delvis hemligt recept.

Galten Gyllenborste var guden Tyrs strids- och dragdjur, han lyste upp natten med sitt gyllene skinn.

Kokt lutfisk är väl numera en speciell jul-rätt, tidigare, ända sedan 1500-talet var det en uppskattad festmat vid alla större helger. Det är förresten i Linköping lutfisken första gången beskrivs som en festmåltid, det var biskop Brask som ”smorde kråset”
Den torkade fisken har sitt ursprung från Nederländerna och norra Tyskland, i första hand som mat under fastetider, numera är det främst i Norge, Sverige och Finland som den förekommer. Tillbehören varierar starkt mellan olika trakter. Tillagningen tar lång tid, 15-20 dagar, den bör blötläggas i tio dagar från Anna-dagen. Efter 4-5 dagars lutning är det ytterst noga med sköljningen så att all lut försvinner, om inte blir det bara en gelé-klump eller bara spad kvar i kastrullen vid kokningen.

Det var lite speciell julmat, det finns mycket mera bl.a. brunkål (Skåne), långkål (Halland), rödkål (Östergötland), risgrynsgröt med mandel och så naturligtvis ”dopp i grytan” samt stort smörgåsbord enligt familjens tradition.
I vissa trakter bl.a. min frus Skåne, serverades ”doppet” mitt på dagen och det stora julbordet på kvällen. Till det avslutande kaffet som serverades ur en ”kaffepumpa”, var det alltid mandelmusslor med sylt och vispgrädde samt ”klener” (klenetter) eller struvor .

Åter till julgranen.
De äldsta beläggen för julgranen är från Centraleuropas hantverksskrån under sen medeltid d.v.s. omkring 14-1500-talen. De första granarna var troligen bordsprydnader. Den rumshöga julgranen omtalas först i mitten av 1700-talet, då främst inom högrestånds-familjerna. Först på 1800-talet spred sig bruket inom borgarklassen och så småningom även till allmogen. Granarna ”kläddes” dvs. de dekorerades på allehanda sätt beroende på vars och ens kynne, kultur och ekonomi. I högrestånds-kretsar blev det överdådigt med glittrande girlanger, färggranna glasfåglar och kulor, kakor och karameller. I torpstugorna blev det färggranna flätade pappersremsor, hemgjorda papperskarameller och ev. några vaddtussar. Alla hade en stjärna i toppen och om möjligt även ljus. Girlanger med svenska och nordiska flaggor blev populärt i början av 1900-talet.
Tiden när granen kläds varierar, i England sker det i början av december, hos oss sker det väl mest enligt familjetradition, oftast dagen före julafton. Mina svärföräldrar klädde själva granen natten före julafton, medan de många barnen sov. Det blev för rörigt att ha barnen med, de var fjorton syskon.

Bruket med offentliga ute-granar kom först på 1920-talet, när el-belysning blev allmän. Nu kan vi se både träd och buskar översållade med ljuspunkter, tack vare de moderna ljusslingorna. I Norden har granen sedan forntiden varit helgad, särskilt vid vintersolståndet. Enligt sägnerna dödades en kristen missionär när han högg ned en gran under ett jólablot.
Att vid högtider smycka hemmet med blommor och grönt ris är en flertusenårig sed, på vintern är det bara granen som är grön här i norr.

Att ge varandra presenter vid högtider har nog alltid förekommit, men den speciella Julklappen härleds av vissa forskare till helgonet S:t Nikolaus, av andra till de vise män som frambar gåvor till det nyfödde Jesusbarnet.

Ordet ”julklapp” kommer troligen från en tradition att man smög fram till dörren, klappade hårt och kastade in en gåva. Före Tomten var det Julbocken som kom med presenterna och gör det fortfarande på vissa håll i Finland, Joulupukki, samma ord som för Jultomten.

Julbocken har en lång tradition i Skandinavien, vissa historiker härleder den tillbaka ända till de två bockarna, Tanngnjóstr och Tanngrisnir, som drog Åskguden Tors vagn. Numera får den väl mest vara en dekoration vid julgranen. O’h så förståss något att bränna ner i Gävle!

Tomten har funnits länge i den nordiska mytologin i form av en liten grå egensinnig varelse som vaktade och värnade om gården. Man fick inte göra sig ovän med gårdstomten. På julafton stälde min mormor = fostermor ut en skål med risgröt till tomten. Det var naturligtvis för dottersonen & för katten!

Tidningen Jultomten utkom ut första gången år 1864, det är första gången ordet ”Jultomte” förekom i skrift.

Vi, i den äldre generationen tänker nog på Viktor Rydbergs novell Lille Viggs äventyr på julafton (1871) och dikten Tomten (1881), bägge texterna illustrerades av Jenny Nyström. Dessa texter samt Jenny Nyströms ”Julkort” med rödklädda tomtar från samma tid är nog länken mellan den gamla gårdstomten och vår nuvarande svenska jultomte.

Den amerikanska Santa Claus härstammar från en dikt av Clement Clarke Moore, 1823; Visit From St. Nicholas, mera känd som “The Night Before Christmas” där han beskrivs som en godmodig, fetlagd frikostig man.

Helgonet Sankt Nikolaus från 300-talet är historiskt belagd, han räddade bl.a. tre unga kvinnor från glädjehuset genom att köpa dem fria med en påse guldmynt.

En nyare julaftonstradition har blivit Kalle Anka och hans vänner samt Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, av Linköpingssonen Tage Danielsson.
Min julmatstradition; Kajsa Vargs ungsbakade kryddskinka, vörtbrödsdopp i gryta, Svärmors brunkål, Hennys grönkålssallad och mycket mera.

Efter all maten, tomten och klapparna skall man upp för att gå i Julottan på juldagsmorgonen. På landet på 1800-talet hade bönderna kappkörning hem efter julottan, det visade vem som blev först med skörden.

Ännu en sentida tradition är ”Mellandagsrean”, där ser man att de dyra julklapparna man köpte, nu säljs för halva priset.
Ett nutida påfund är alla ”Julbord” före jul, reda n i mitten av nov. kom de första annonserna i NT och Corren. Börjar man med läckerheterna redan då är ju längtan efter julmaten borta när julafton kommer.

Vi får inte glömma Julblommorna, främst är Julstjärnan med den lilla, lilla, gula blomman med de stora röda lysande högbladen, samt Julgrupperna med hyacinter och tulpaner, de säljs i miljontal. Jag vill gärna ha en kritvit Julros, Helleborus niger. Det är en intressant växt, den har sitt ursprung i västra Europa, nu mest utbredd på Balkanhalvön där den finns i ett 20-tal arter. Den blommar nov-feb, även under snön. Helleborus är grekiska och betyder ”att den är giftig att äta”, niger är svart och syftar på roten, den hette förr Svart prutrot.

Jaa, Julen börjar kl.18 på aftonen före Juldagen, där av ordet Julafton och slutar för de flesta av oss, den 13 januari med Tjugondag Knut, då dansas julen ut.

Enligt Kyrkoåret pågår julen egentligen till och med Kyndelsmässodagen, ”Ljusmässedagen” den 2 februari, den är till minne av att Maria, 40 dagar efter födelsen ”bar fram” Jesusbarnet i Templet.

Julen är främst en familjehögtid, det gör att den är mycket svår för de ensamma och de är många. Skänk dem inte bara en tanke, utan ge gärna en slant, det finns många ”90-konton att välja på.

Till sist
En Riktigt God Jul &Ett gott 2016!

PS. Du vet väl när julen firas i bikupan? . . . . . . Inte ! ? Det är naturligtvis Tjugondag Knut, då är ju julen ”för bi!”